Att vara ett ärende

Jag misstänkte. Jag hade en tanke om att ”jo, så är det nog…”.  Men hoppades såklart. Det sista som överger människan är hoppet…

Jag får ingen sjukpenning. Ingen alls. Inte en spänn. Jag är sjukskriven. Jag har gjort en hjärnoperation. Det kan man tycka är helt legitim anledning till att vara sjukskriven. Och det är det ju. Men inte en spänn. Eftersom jag har en tendens att leta fel hos mig själv, fel som har gjort, dåliga val osv, gör jag det även denna gång. Jag letar och letar och letar. Men hittar ingenting. Det är ta mig fan inte mitt fel. Det bara är så. OLYCKLIGT:

Det är olyckligt. Du har fallit mellan stolarna.  Jag undrar om jag hade några stolar från början.

Jag satt med ansökan och skulle fylla i. Den är krånglig. Krånglig för någon som inte har fast anställning. Det var det redan förra gången, när jag blev sjukskriven förra gången, så det var ingen överraskning. Men jag hade en förhoppning att det skulle vara lite lättare denna gång. Jag kan fylla i tills jag kommer till ÅRSINKOMST. Ja. Vad är det för årsinkomst? Är det beräknad? Är det den jag tjänat? För jag har inte fått lön. Jag hann få lön från den lönebidragsanställning som jag har i en månad. En och en halv månad hann jag jobba. Jobba för lön. Jobba för lön som räknas.

Och årsarbetstid? Fastnade också där. Hur räknar jag där?

Så jag ringde. Kors i taket, jag ringde. Stop all the clocks, jag ringde. Tonight we´re gonna’ have a feast! On billighetschips. Jag ringde. Jag kan säga att jag pratar lite sämre efter operationen lite mer ansträngt, men jag ringde ändå. KBT by nödvändighet. Förr om åren hade jag lagt mig under trasmattan i köket och ylat, men inte nu. ”Det är… 201 nummer före dig i kön.” Fuck that.

Jag skriver ett mejl istället, trots att jag inte är säker på att det kommer komma fram eller hur lång tid det tar för dem att svara. Väntar. Otåligt. Kollar mejlen besatt. Uppdaterar, uppdaterar. uppdaterar.

Ringer dan därpå. ”Det är… 226… nummer före dig i kön”.  Börjar skriva fortsättningen på min postoperativa saga, som tog plats inte mer än 3 veckor sedan, medan jag väntar. Blir så inne i berättelsen att jag blir överrumplad när rösten kommer, inte en inspelad utan en riktig röst. Fumlar upp telefonen  ur fickan och börjar förvirrat förklara mitt ärende. Och nej, Jag får inga pengar. Jag har inte varit anställd i sex månader. Vilket är gränsen för deras SjukpenningsGrundande Inkomst. SGI.

”Vad du kan göra,” säger rösten ”är att skicka in papprena ändå, så ärendet behandlas och du får avslag och sen kan du vända dig till stadsdelen för att få ekonomiskt bistånd.” Jag hör i hennes röst att hon förbereder sig på ett utbrott av något slag. Att jag ska börja gråta eller skälla. Det hade jag gjort i normala fall. Om hela världen inte varit upp och ner. och varit upp och ner de senaste tre åren. Jag befinner mig i en våg. På en surfbräda. Så, ja, den normala reaktionen hade varit att gråta. Eller skälla. Och säga saker som att ”Är det verkligen lösningen? Att fler tvingas vända sig till socialen?! Ni har ju skapat regler som är omöjliga att följa för människor som har varit sjuka eller som inte är fast anställda! Är det omedvetenhet eller ondska?!”

Men jag är van att vara i Utanförskapet. Att vara en del av de Utsatta. Alla beskrivningar, alla epitet. Jag har vant mig. Jag säger ingenting av det. Vet att det inte hjälper. Vet att det bara är en liten handläggare utan makt som sitter där. Så jag fortsätter bara ”men hur ska jag fylla i här då, på årsinkomst…?” Och jag har redan tagit mig över gränsen. Redan tagit mig igenom chocken och skammen av att behöva vända mig till soc. Jag vet redan. Jag är redan ett Ärende. Jag förväntar mig inget annat.

Men eftersom hela stor del av min tillvaro handlar om pengar, eller att jag inte har några, tänker jag på BYRÅKRATIN. Det meningslösa i att skicka in en ansökan bara för att de ska handlägga det och ge mig avslag så jag kan skicka det till en annan myndighet. Och vad det KOSTAR att göra det. Vad mitt avslag kostar att handlägga och avslå.

Efteråt tänker jag på att det är en märklig moment 22 jag hamnat i. Förra gången hade jag motsatt problem. Jag hade tjänat pengar, men det räknades inte, eftersom det var timlön, och alltså inte det jag skulle tjäna i framtiden. Nu så har jag en planerad anställning, men det räknas inte heller, eftersom jag blev sjukskriven en och en halv månad in i anställningen.

Men jag gråter inte längre. Gråter inte, även om min situation är precis lika desperat som förut. Jag har gråtit nog för mina myndigheter och deras utövning. Jag fyller i mina papper och väntar på avslag.

Advertisements

4 thoughts on “Att vara ett ärende

Add yours

  1. DU ÄR FANIMEJ EN AV DOM BÄSTA PÅ ATT SKRIVA!!! Hoppas du ger ut en bok (kanske alla dina blogg inlägg..som en roman av korta berättelser typ) och tjänar massor av pengar -så du kan be FK och SOC dra åt Fanders!!!!!!!!

  2. Nej, de är inte värd dina tårar! Åh vad bra du skriver, så BÄST!
    Jo, det handlar om ondska. De som äger samhällets paragrafer är ryttare utan empati och med en fet plånbok. De med fet plånbok kan inte förstå utanförskapet, har jag läst i någon tidning. De saknar insikt. Fetisarna bestämde att det är bäst att göra på detta vis, för utan pengar tvingas människan till en lösning, blir påhittigare och pling, så har de ett arbete. Men den som är sjuk och inte kan finna en lösning – oj då, de glömde vi bort, men det bryr vi oss inte om, vi låtsas att de inte finns!
    Och de som inte syns, de finns inte….

    Kram till dig, du finns!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: