Ropviskande sjuksyrror – kväll och natt 31 mars 2014

Det var så pass länge sedan jag skrev att jag hade glömt att jag redan hade skrivit om det här. Men tonen var så pass annorlunda att jag publicerar det ändå, som kul grej. Se det som ett alternativ.

Men vi börjar där vi lämnade mig, i sjuksängen kvällen innan den femte operationen, i April nu i år. Om man inte inlägget innan, eller vill påminna sig, så skriver jag om det här

Riktigt själv var jag inte. Jag hade rumskamrater. Alltid rumskamrater. Som vänder sig så att galonmadrassen knarrar under lakanet, som harklar sig som ringer på klockan. Vi är i våra respektive lavendelfärgade tygbås. Vi hör allt, men låtsas som att vi inte gör det. Nu skulle jag kunna skriva nåt om att svenskar är så himla stela och tråkiga och blyga. Varför praatar vi inte med varandra? Men i den här situationen är jag tacksam för det, vare sig det är kulturellt betingat eller inte.  Jag vill vara ifred med mina. tankar. Inte vara artig, inte presentera mig, inte säga jaha, ja, jag ska opereras imorgon, det är femte gången, jo det är ett kavernom som…. Kavernom? Det är som ett kärlnystan… Jag vill inte brutalkallprata med människor jag inte känner på något som kan vara min sista kväll på jorden.
Alltid är det någon som är riktigt dålig. Alltid någon som det rasslar lite extra med när draperiet dras ifrån och tillbaka igen. Dova sjukhusröster: Vi måste vända henne, håll… nä du måste hålla där. (ropviskar) Lise? Lise? Hur mår du? Var gör det ont? Några gånger har den personen varit jag. Kanske har någon då legat som jag och lyssnat. Eller så har de bara pluggat in plupparna och stängt ute ljuden av kräkande. Vad vet jag.

Om man inte är riktigt dålig blir sömnen lätt på sjukhus. Det är ovanan vid 90-sängen( 90-SÄNG, DET ÄR OMÄNSKLIGT) ljuset från korridoren, pipet från klockan när någon på de olika rummen behöver hjälp. Från doften av nattpersonalens kaffe. Från varje andetag som för mig närmare mot morgondagen. Och ovissheten.

Annonser

3 thoughts on “Ropviskande sjuksyrror – kväll och natt 31 mars 2014

Add yours

  1. Hade inte läst denna förut. Som alltid -mycke bra och väldigt målande skrivet/beskrivet! Känner igen mig väl. Och även om man inte legat på sjukhus förut så genom din berättelse vet man nu hur det kan kännas!

    1. Annika! Så himla fint att du tänker på mig! Det är nog inte så bra med mig. Tänker att jag ska skriva, för det är bra för mig, men är bara så väldigt trött och ledsen hela tiden. Så det blir inget. Men ska försöka formulera nåt. Tack och kram. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: