Jag städar bort, jag plockar undan

Klockan halv ett på natten bestämmer jag mig för att städa. Inte dammsuga, nej, men städa undan papper i pärmar och de onödiga och inaktuella slänger jag. Har många pärmar, har alltid haft många pärmar. Förut hette de Manus, FöK*, Kreativt skrivande, Workshops, Emmas Lacrimosa etc. Nu ligger de pärmarna nedpackade i källaren och har ersatts med Sjukdom, Försäkringskassan & Soc och Journalkopior.

*FöK  är förkortning för Föreställningar om kön i rörliga bildmedier, en universitetskurs jag gick för tio år sedan. Herregud så länge.

Papperen är mestadels Fakturor och påminnelser och i vissa fall inkasso. Det är dyrt att vara fattig.

Diverse beviljande om ekonomiskt bistånd från Farsta stadsdelsförvaltning, diverse avslag från försäkringskassan om sjukersättning. Jag sitter i sängen och sorterar. Jag sitter och sorterar och börjar tänka på för två månader sedan, när jag låg där och var jag befann mig då.

Oktober 2015
Jag vaknar. Är jag vaken. Jo det är jag nog. Men jag vill inte. Jag vill inte vara vaken. När jag är vaken, riktigt vaken, skriker jag. Bryr mig inte om att grannarna hör. Jag torrskriker. Att märka ut min ångest med spritpenna förmår jag inte nu. Jag förmår ingenting. Utom att sova och att skrika. Jag vill inte vara i min kropp. När jag vaknar och kommer ihåg att jag är jag, det är då jag skriker. Jag vet inte ens hur många dagar jag har legat här. Minst tre. Det märks på hur surt de svettiga lakanen luktar. Jag vet inte om jag har ätit någonting sedan jag gick och lade mig (för minst tre dagar sedan). Det enda jag vet är att jag gett katterna mat och medicin. Det sköter jag i alla fall. Även om jag gett upp på mig själv har jag inte gett upp katterna. Ännu.

Jag torrskriker en stund, tills tårarna kommer. Det är trögt. De slutar ganska tvärt, sen finns bara skriket kvar. Ett ångestskrik är inget högt skrik. Det kanske knappt är ett skrik. Det är ett skrik med lock. Som ett skrik i en kudde. Men kuddlöst.

Jag funderar på mina val. Det enda som känns riktigt jävla omöjligt just nu är att leva. Att göra sådant som kan kallas livet. Vanliga saker. Duscha. Äta. Gå till jobbet. Meddela mig med omvärlden. Jag tänker på alla tabletter jag har hemma, och  hur det skulle vara att svälja dem. Men så fort jag tänker tanken har jag tänkt de vanliga invändningarna: Katterna! Hur gör jag med katterna! Var ska de bo? Ingmar hittar säkert ett bra hem så vänlig och snygg som han är. Men Kerstin är svårare. Min lilla hjärtsjuka bebis som måste ha tre sorters medicin två gånger om dagen. Det går inte. Sen tänker jag på mamma och pappa och mina bröder (eller egentligen samtidigt) Jag kan inte lämna dem att reda ut alla mina rörigheter. Jag kan inte heller lägga på dem ytterligare en sorg. Inte när jag lagt så många på dem redan. Så jag bordlägger frågan. Som så många gånger förr. En ständigt pågående förhandling. Jag sluter mig till att det enda som är görligt är att ligga kvar. I min oroskokong som passande nog luktar sursvett. Jag ligger kvar en timme eller en dag till.

 

 

Varför skriver jag det här? Varför envisas jag med att fläka på det här sättet? Jag vet inte. För att jag måste. Troligtvis.

Annonser

6 thoughts on “Jag städar bort, jag plockar undan

Add yours

  1. Fina, smarta, roliga Emma!

    Tack för att du fortsätter att dela med dig, även av sånt som känns ”fläkigt” att skriva och som gör ont att läsa!

    Skriver mer vid annat tillfälle. Min ork är inte heller den bästa just nu.

    Kram!

  2. Fina Emma!
    Fasen jag önskar dig ett bra mycket bättre år än det som nyss passerat, det gör ont när jag läser dina rader. Tack o lov finns där den svarta humorn och jag vet själv hur mina egna pärmar fylldes på med myndigheternas eländiga översitteri. Nu ligger de i lådor i förrådet och måtte de inte behövas något mer.

    Att du fortfarande får kämpa för dina rättigheter är inte en gåta, gåtan är att få de rätta intygen med ord som vi själva inte förmår att förmedla. Paragrafer som är långa som giraffer och diagnoskoder som inte ens är uppfunna än.
    Det som inte syns, finns inte!

    Vad kan vi här ute i cyberrymden göra för dig?

    Jag är inte rasist, jag tycker bara det är orättvist att Sverige inte behandlar sina egna medborgare som har det svårt på ett värdigt sätt. Läste på A-bladets sidor och såg en kommentar om att en invandrarfamilj fick 50.000 i månaden + hyran betalt. Om detta stämmer = It´s not fair. Men jag orkar inte bli arg – jag är nämligen hjärnskadad och behöver mina krafter till annat.

    Sänder en stor varm kram och skickar några till dina anhöriga oxå!

  3. Annika: Det där är helt påhittade siffror som inte förtjänar att spridas. Ersättningen varierar lite beroende på barnens åldrar, men som räkneexempel får en fyrbarnsfamlj med barn i lite olika åldrar 9000 kr + hyra.

    Sköt om er allihop!

  4. Lyssnade på radion där de röstade på Sveriges fulaste ord och finaste ord. Visserligen hann jag inte lyssna färdigt, men jag tyckte helt klart att ett av orden stämde bra in på vad som var fulast: myndigheter
    Ett av de finaste var sommaräng
    Hur tunga dina steg än är, hoppas jag att de ska gå aningen lättare nu när våren är här
    Kram till dig Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: