Ett hittebarn

Den här inlägget är viktigt för att förstå var jag var någonstans i livet när allt hände. Vem jag var, och kontrasten i vem jag blev sen. Chockartat och surrealistiskt. 

Sommaren 2009, strax innan jag fyllde 30, hittade jag en liten pojke på gatan mitt i natten. Jag var på väg från krogen, klockan var som sagt mitt i natten och jag gick Hornsgatan fram. Jag hade precis lidit nederlag, minns inte hur, men tanken ”jag kommer aldrig få ligga igen” hade tänkts.  Det är en stukad uråldrig 29åring som älgar fram i remsandaletter med styltkänsla. Jag har fart. Käken är låst och nacken stel. Förorättad, småberusad och självömkande fukt bränner i mina ögon. Nu ska jag bli eremit och leva i celibat. Den enda som får komma i närheten av min kropp är jag själv. Fuck sex.

Jag går förbi några pojkar i 20-årsålden som hänger utanför Seven Eleven vid Mariatorget, går nästan förbi dem, när en av dem ropar ett namn. Ett namn som inte låter som mitt. Jag stannar. Vänder mig om. “Å  jag trodde du var Natalie”, säger pojken, svajar lite, hans blick är tung och och något ofokuserad. Det känns som att han inte vill gå, men har slut på saker att säga. Han full och söt. Vi pratar om något oviktigt, det blir mest så att han säger något, jag kuttrar: “Va?”. Ja, just kuttrar. Så där pinsamt som en inte vill att någon ska bevittna. Jag vill kyssa honom. Men sådant går inte för sig, tänker jag sedan. Så kan jag ju inte göra, inte när jag är nästan trettio. Det hör festivaler och sextonåren till. MEN JAG VILL. Kanske kan jag göra det utan att säga att jag har gjort det. Ingen skulle få reda på det. Kyss honom och gå vidare. En minut och sen gå. Jag gör det. Det är fint. Och sen går jag vidare. Nej, det gör jag inte, jag stannar kvar och gör om det. Han vill att jag ska åka med hem till honom, men det vill inte jag. Jag vill stoppa ner honom i min väska och ta med honom hem. Som den mjuka, förvirrade hundvalp jag ser honom som. Men så gör man inte. Man tar inte med främmande slynglar i yngre 20-årsåldern hem. Jag bestämmer mig för att aldrig någonsin säga något till någon.

Vi tar en taxi.

Han är 23 år. En barnrumpa. Han säger så fåniga saker. Men jag får ha mycket och rolig sex. Jag ligger på ett solvarmt berg i bikini och skriver heta sms. Jag är ju ganska bra med orden. Också med de heta orden. Han blir blyg. Men vi börjar träffas, hittebarnet och jag.  I början säger jag inget till någon, men efter ett tag är det en för rolig historia att berätta för att hålla inne med. Hela hösten ses vi. Vintern också. DEN vintern. Sexet övergår i the Wire och Gott&blandat. Jag vet att jag aldrig kommer vilja ha något mer från honom. Utom just sex, tv och Gott&blandat. Vi har pratat förhållanden. Att jag inte vill ha något. Att jag inte är intresserad av monogami just nu. Att jag vill utforska andra sätt att ha förhållanden på, om det går överhuvudtaget. Att jag inte vill gifta mig. Att jag inte vill ha barn. Han är öppen för whatever. Flyter. En förhållandesurfare, som 23åriga slynglar ofta är. Det får mig att bli vaksam. Om han börjar få mer känslor än Gott&blandat måste vi ju prata om det. Jag säger det om och om igen, om det börjar bli något annat, så måste vi vara ärliga och öppna med varandra. Vi måste vara raka. Så kanske vi kan lösa det. Han håller med.

Jag förstår inte hur vanliga människor hinner med sina förhållanden, har aldrig gjort. Har alltid varit helt uppslukad av mitt skötebarn Teatern för att hinna med något som helst annat. All ledig tid har gått till den. Jag har inte ens hunnit med att träffa vänner. Jag offrade dem och vuxenförhållanden. En sak offrade jag aldrig. Min ensamtid.

Vi är nu friends without benefits. Jag är trött. Trött, och trött på. Men hänga går bra. Gott&Blandat och Twin Peaks.

Men han fortsätter träffa andra. Jag är inte svartsjuk. Jag är avundsjuk. På att han får ligga mer än jag, att han orkar ligga mer än jag, att han orkar gå ut och få med sig folk hem. Jag tar upp det också, det blir inte på lika villkor, säger jag, när han har olika sexpartners och jag bara har honom. Det blir en obalans. Jag är jobbig, det vet jag. Jag överanalyserar. Så lätt att falla in i, när tanken hinner ikapp känslorna. Jag surar och retas och surar igen. Jag blir irriterad när han inte förstår mina skämt, eller tycker att de är tråkiga. Han är en jackass-dude. Eftersom vi har haft ett förhållande i ett halvår har jag berättat för två av mina vänner. Men att legitimera förhållandet genom att till exempel träffa hans dudes till vänner, eller ännu värre, att han skulle träffa någon annan i mitt liv är skrattretande. Jag funderar på att avsluta allt, men om han försvinner måste jag ge mig ut igen. Ut på krogen, ut på dejtingsajter. Jag ger mig ut på dejtingsajter, men har honom kvar. Som reserv. Dejtingsajter är oväntat roligt. När jag väl modererat presentationstexten, så bitskt så det skrämmer bort rätt personer och roar rätt personer, ger jag mig ut. Jag har förstadejtar med människor jag bara sett på en liten liten bild. Det är roligt, mycket roligt.

När jag ser tillbaka på den här tiden är det svårt att förstå att jag då hade ett stort trassel i huvudet, som skulle börja blöda inom några månader. Samtidigt som jag gick på dejter, växte den. Det är som att jag lever tre separata liv under den här tiden.
HP-Emma, SF-Emma och Emma med den opålitliga kroppen.

 

Annonser

4 reaktioner till “Ett hittebarn

  1. Åh, vad jag undrat vart du tog vägen, men du har ju haft fullt upp läser jag. Du är ju modig till tusen, men vad har du att förlora? Bara ingen gör dig illa!!!!!
    Men satan alltså, tar det aldrig slut på eländet i din skalle?
    Kram!

    1. Jo, det har ju lugnat ner sig lite. Peppar peppar. Jag kommer ju alltid ha men och jag äter fortfarande ep-medicin, Men det finns ju ingen klump kvar o huvudet. Men den här berättelsen är ju från precis innan allt började. Året innan, liksom. 2009. Och kontrasten mellan det livet jag levde då och det livet jag levde efteråt. Jag känner att jag vill skriva klart och fylla i luckorna. Så det blir en sammanhållen berättelse. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s