Bekvämt samkväm

I den här texten är vissa ord skrivna med versaler. Jag vet att vissa inte gillar versaler. Jag kan också störa mig på det. Men i det här fallet är det ett grepp. Kanske hade det funnits något annat sätt att göra det på. Men jag kom inte på det.

Det här är bara en liten(?) onödig post-it-lapp. En bagatell, som inte handlar om liv eller död, inte existens eller icke-existens. Men som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet. En post it-lapp som har klistrat sig fast, och inte vill släppa taget. Så jag bestämde mig för att skriva samtidigt som jag tänkte, så kanske jag kan slänga den sen. Eller så slänger jag den inte, men jag kanske förstår bättre. Ni är mycket välkomna att ta del av mina tankar. Kanske det också verkar vara en bagatellpost-it för er också, ni kanske tänker, ”men kom igen, det är väl bara att…” ”Det finns folk med Verkliga problem”. Och det finns det ju. Jag har haft Verkliga problem. Jag har fortfarande Verkliga problem. Men de Verkliga problemen och de Overkliga är ganska lika stora för mig. Kanske är de Verkliga problemen lite tryggare, eftersom de är konkreta.

Det har varit midsommar. Jag mår mycket bättre, fysiskt. Nu är det bara själen som ska läka. Vilket jag har svårt ha tilltro till. De sår jag har i själen ter sig oläkbara. Som den där infektionen jag hade för tre år sedan, som bara gick upp och gick upp, oavsett hur mycket antibiotika de än stoppade i mig. Jag har tänkt på fest de senaste dagarna, och hur min inställning till fest har förändrats.

När man mår bra fysiskt förväntas en vilja gå på fest. För att det är trevligt med fest. Det är ett sätt att känna gemenskap och umgås med människor en tycker om. Eller ett sätt att träffa nya spännande personer som är potentiella framtida vänner. Jag har väl aldrig varit helt bekväm med fester, det var kanske fifty-fifty om känslan av rolig fest infann sig. Sju av tio av gångerna blev jättebra, och jag var glad, kände mig INKLUDERAD, resten av gångerna åkte jag därifrån och kände mig tom och ensam. Det kan såklart ha varit i mitt huvud, bara. Men som Professor Dumbledore säger till Harry Potter i sjunde och sista boken Harry Potter and the Deathly Hallows:

Harry: Is this real? Or has this been happening inside my head?

Dumbledore: Ofcourse it is happening inside your head, Harry! But why on earth should that mean that it is not real?

Det var inte så att jag gick från att vara festliga Emma, festens medelpunkt och självklara stjärna, salongslejonet som höll hov. Ibland var det så. Men oftast inte. Inte heller var jag bekväm nog att inte prata, gå från ett sällskap till ett annat, bryta in naturligt i samtalet. Det var meckigt. Med andra ord. Redan då, när jag var fullt kapabel. Men det var upp till dagsform, om jag skulle gilla det. Det var högre sannolikhet att jag skulle ha roligt. Ganska väldigt hög sannolikhet. Jag kunde oroa mig innan, men när jag väl var där, blev det trevligt.

Jag brukar säga att min skada och mina nojor sen förut gifter sig på ett underbart sätt. Lever i perfekt symbios, blir till ett härligt alldeles nytt och eget handikapp. För det är ett handikapp. Precis som att jag försöker undvika tunnelbanan i rusningstid på grund av att jag blir påverkad av vimlet, precis som jag försöker undvika att ringa i telefonen om det finns möjlighet att mejla, på samma sätt undviker jag tillställningar med mer än fem personer, om jag inte känner dem väldigt bra.  Om jag hade varit en annan person innan, om jag varit det där lejonet i salongerna, då kanske jag hade skitit att ta åt mig, skitit i hur jag uppfattades av De Vanliga, (vem är vanlig, förresten?). Men nu var jag Blyg-Emma, som hade hittat trix och knep för att komma över sin blyghet.  Trix och knep som inte funkar längre. Och här står jag nu, utan verktyg, och är riktigt jävla obekväm.

Jag borde gå på fest. Det vet jag ju. Det är det alla terapeuter sagt till mig. Ju mer jag undviker, desto mer motstånd skapas. Tillslut kommer jag inte våga gå ut. Jag kommer leva mitt liv ensam med mina katter, bli den där tokiga kattanten. Är redan på väg dit; en tredjedel av mina statusar handlar om min katt (eftersom det är honom jag umgås med) och mer än hälften av mina instagrambilder är på honom …  Det är ju också för att han är typ extremt jättegullig och gör extremt gulliga och roliga saker hela tiden som jag bara måstemåsteMÅSTE berätta om. Och nu skaffar jag en till katt. Som antagligen också kommer vara minst lika gullig och göra minst lika gulliga saker. Jag tycker det verkar vara en fantastisk tillvaro. Om det inte vore så att fest ska vara en naturlig del av människors liv. Att umgänget med medmänniskan/or är bra för utvecklingen, hjärnstimulans, tankeverksamheten och dylikt. En har möjlighet att bli smartare med andra människor. Sådant som jag borde vara mycket intresserad av. Men jag känner inget BEHOV, ingen LÄNGTAN efter fest. Jag bara en intellektuell förståelse av att det skulle vara BRA FÖR MIG. Det är också bra att UTMANA SINA RÄDSLOR. Känna att jag BEMÄSTRAR dem. Inte är hindrad av mitt HANDIKAPP.

(För ett tag sedan gjorde jag ett test hos min terapeut. Inte officiellt, det finns inte i någon journal. Men hon gav mig ett papper jag kunde läsa hemma, och om jag kände igen mig i påståendena var det troligt att jag hade en släng av social fobi. Utefter de svar jag fick fram, är det så att jag har antagligen en släng av social fobi. Men det går såklart att träna bort. Hepp!)

Det syns inte på mig. Vare sig att jag har en hjärnskada eller den sociala fobin. Jag kan faktiskt se ganska tjusig ut. Och sedan jag sydde massor med sjalar att ha i håret för att kunna dölja ärret och den konstiga utväxten så känns det hela ganska bra på den punkten. Att läsas av och betraktas som annorlunda bara för hur en ser ut, är en helt annan sak. Mycket grymmare på många sätt. Och nu kan jag också svara på frågan Vadgördu? på ett bättre och mindre obekvämt sätt. Något som var väldigt jobbigt förut.

Men ganska snart efter att jag öppnar munnen, märks det. Kanske inte så att den okända människan på en gång kan gissa vad som är konstigt, men något är det. Jag pratar inte med brytning, så det är inte det. Jag hatar att höra deras tankar rassla medan jag pratar. Vad är det som inte stämmer? Höra deras hjärnor arbeta febrilt med att sätta in mig i nåt slags fack de känner igen. Är hon full? Redan liksom? och direkt rasslar det till och så är jag den kvinnan. Har hon varit hos tandläkaren och fått bedövning? Men borde det inte hänga lite mer i kinden då? Är hon (wait for it) skadad på något sätt? Och då kommer det. Alla de erfarenheter av hjärnskadade människor de har på lager. Vilket kanske inte är många. De har kanske aldrig ens hört om att det är möjligt att prata sluddrigt, men inte ha afasi. Alltså att tappa ord. Det hade inte jag hört om innan.

Och nu säger ni: men kan du inte säga att du har en hjärnskada, och att du kanske pratar lite konstigt, så slipper du tänka på det? Jo, det kan jag. Men när? I vilken del av samtalet? Och vem? Är det bara till den jag pratar till? Eller de som står runt om, och kanske råkar höra? Ska jag ringa i en sådan där förkunnarklocka, ställa mig på en stol och påkalla uppmärksamhet  ”HEAR  YE, HEAR YE! JAG VILL HÄRMED BERÄTTA ATT JA, JAG PRATAR KONSTIGT, MEN JAG ÄR INTE FULL, OCH JAG KAN TÄNKA, PRECIS SOM ER! OM NI HAR FRÅGOR STÄLLER JAG EN SKÅL SÅ NI KAN SKRIVA ERA FRÅGOR PÅ SÅ KAN VI TA FRÅGESTUND SEN NÄR FESTEN ÄR SLUT!

Men hur gör jag med eftersläntrare då? Ska jag kanske göra en sån där förkunnargrej varje halvtimme? Så de också får höra? När jag tänker efter så vore det kanske inte så tokigt i alla fall. De kanske kommer tro att jag är sjuk i huvudet. Men det är jag ju också. Bäst att go all the way, så att säga. Och är det inte det jag håller på med här? Förkunnar.

HEAR YE, HEAR YE.

 

Annonser

4 thoughts on “Bekvämt samkväm

Add yours

  1. I ett i-land är problem som är av mental och social karaktär allt annat än oviktiga och icke-existerande, så nej, det här kändes som en bra och nödvändig post-it-lapp.

    Jag känner så väl igen det där med att ogilla mingel och att skolka från fester. Jag har kunnat skylla på hälsan det senaste året, men nu när jag så att säga är frisk igen och det fortfarande känns lika jobbigt att gå iväg är det svårare. Jag är normalt väldigt social, men just i de där fest/mingel-situationerna är jag så fruktansvärt obekväm och har noll självförtroende. Livrädd både för att framstå som tyst, blyg och tråkig och för att framstå som pratig och jobbig.

    Jag tänkte egentligen skriva något snusförnuftigt här om att enda hållbara lösningen är att du lär dig att acceptera ljudet av rasslande tankar, men det känns fruktansvärt överflödigt eftersom du givetvis redan har tänkt åt det håller. Kanske en t-shirt med texten ”Jag är inte full, jag har en hjärnskada. Läs mer på trasslet.wordpress.com” skulle vara en bra lösning. Och så efter tre glas vin, när det börjar bli lite kallare ute, tar du på dig en långärmad tröja med texten ”Okej, nu kanske jag inte är helt nykter, men jag har fortfarande en hjärnskada etc etc”. Ja, inte vet jag. För övrigt går det väl alldeles UTOMORDENTLIGT att använda sig av versaler någon gång då och då.

    Tack för att du fortsätter att dela med dig!

    1. Haha, Per! Fantastisk idé det där med tröjan. Och att byta tröja! Ja, när man håller på med det fysiska har man ju frikort. Jag tror också att det enda rätta är att lära sig stå ut med de rasslande tankarna. Kram!

  2. Underbara Emma.. Underbara SKRIBENTEN Emma.. Om alla bara läste din blogg! Jag har oxå en viss social fobi -så känner igen en hel del. Man ska inte jämföra. Jag har psoriasis på händer och fötter -nu är den betydligt bättre. Men jag skäms och känner mig ”äcklig” när varblåsor och skinn-flagor tittar fram. Den där idén om t-shirten..grym. Kanske finns nåt för alla typer av ”sjukdomar och tillstånd”. Snacka om deal breaker! 😀

  3. Jag är en mycket social person tillsammans med de som känner mig. De som vet varför jag ibland bara sitter tyst eller går undan en stund. De som har tid att invänta ett svar när mina ord inte faller på plats eller blir tyst då jag letar i minnet.

    Fest = ångest och kanske en släng av social fobi. Kan ofta bli högljutt och för att inte tala om all hög musik som spelas samtidigt som man ska prata. En gång gick jag och sänkte ljudet, bara sådär i förbigående när jag gick på toan. Då kommer en kille och skriker va faan gör du och trycker ner ljudet i bott?! Jag hör inte vad jag tänker, svarade jag honom, men han hörde inte vad jag sa. Letar förtvivlat efter en tystare vrå, men oftast är det bara toaletternas väggar jag sluter om mig. Kombinationen ljudnivå och att vara trevlig har ett samband.
    Det tråkiga är, att jag inte vill gå hem själv, när jag nu har lyckan att ha en man, så jag får snällt vänta ”bara en öl till”…En sån fest kostar min hjärna en -två veckors återhämtning, ibland mer. Är det värt det? Håller fullständigt med, att det känns behagligare med fem personer.

    Har ett lysande exempel på en vän som förstår min situation: Stundande bröllop, massor med folk och barn, okända människor som har dille på att ställa frågan ”å vad jobbar du med då?” och flera timmar av hög social kompetens. Annika kan inte du vara vår bröllopsfotograf, så kan du resa dig upp när du känner för det och så har du något att skylla på om du inte orkar prata med någon person för länge? Tack älskade fina Anna, kunde inte bli bättre. Med ens fick jag gömma mig bakom min kamera. Minns inte om jag ens fick någon fråga å, vad jobbar du med då? Vilket är något av det jobbigaste jag vet då jag inte har någon lust att vara den där hjärnskadade personen med alla dess konsekvenser. Jag var någon ändå, kanske en fotograf…Det blev så lyckat och det syntes i bilderna. Kameran är mitt bästa minne.

    Min dotter ska till Kina på studieresa och skulle fylla i vad föräldrarna har för yrke. Vad skriver vi på mig? Varaktig sjukersättning pga av hjärnskada? Du kan väl skriva hemmafru? Skratt, det fick bli homemaster så får de undra vad det är, för det gör jag oxå 🙂

    Jag har en tröja med texten ”JAG ÄR INTE DUM JAG HAR BARA OTUR NÄR JAG TÄNKER”. Det är Martin Ingvars dotter som myntade dessa ord för flera år sedan. Om hon kom på dem själv eller fått det någon stans ifrån vet jag inte. Det trycktes upp en hel massa tröjor till en stor Hjärnskadekonferens. Själv använde jag tröjan när jag gick på läkarbesök och vid mötena med försäkringskassan.

    Innerligt hoppas jag att livet ska gå din väg, så som du önskar ha den. Och självklart slippa kampen om pengaångesten.

    Många kramar från en medsyster!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: